..rapporter, ansökningar, debattartiklar, insändare, motioner, interpellationer, på facebook och självklart i bloggen, det är inte alltid enkelt inte.. 

Att skriva är inte svårt, det som är svårt är att publicera, skicka iväg och godkännas. 

Som politiker skall det skrivande ordet ligga högt i topp och producerande av intressanta inlägg, insändare mm skall ligga på en lagom kontinuerlig nivå. 

Det enklaste av det skrivna ordet är för tillfället min blogg och så har det inte alltid varit. 

Tänk, för ett år sedan. Jag hade planer på att starta en blogg men funderade vad jag skulle fylla den med. Kom liksom aldrig igång. Började skriva i worddokument för att sedan se om jag kunde publicera mina tankar.  

Bit för bit arbetar jag mig igenom höga krav och prestation till att landa i mig själv. Lita på att det jag vill säga är något jag ärligt kan stå för. 

Jag ska skriva mer. Jag har ett mål att mer aktivt delta i det skrivna ordet under resterande år 2009 och vidare under år 2010. 

Känner förväntan om vad som komma skall.. Kan man känna så för det jag själv kommer att producera..?   

Denna semester har hittills känts otroligt låång. Jag har haft två veckors semester och det känns som mycket längre. Ja, och det är ju inte så dåligt det inte..

Kommer ihåg den fredagseftermiddag jag åkte hem från jobbet vid halvfem-tiden. Hela veckan hade regnet öst ner och det var mulet under fredagen fram till eftermiddagen. Solen började skina och fredagskvällen bjöd på myssommarkväll.

Trädgården har varit i fokus under semestern. Gräsmattan har rensats från ogräs, toppats med toppdressing och reparerats med gräsfrön.

Därefter har det varit Öregrund som hägrats, där vi har ett fritidshus. Två dagar med grannarna - mycket trevligt och mysigt. Därefter hemfärd för att fylla släpkärran med byggmaterial.

 

 Pingo förbereder Arkität..

 

Pingo och jag tillbringade två dygn, helt ensamma i  denna fridfulla miljö. Vi arbetade hårt från morgon till kväll med badrum, fog och målning med avbrott för lite mat, kaffe och bad i havet. HELT underbart, kan man säga..

 

Hem igen. Det bästa med att ha varit i Öregrund där ingen dusch och rinnande vatten finns, är att komma hem till det bekvämliga hemmet i Bomhus.

Nu är det trädgårdsarbete som åter igen hägrar i Bomhus samt umgänge med vänner. Därefter återigen Öregrund. Denna gång bara vara.

Ja, inte vet jag, men att det känns som att jag haft semester bra mycket längre än två veckor och varför det känns så, har jag ingen aning om. Det jag vet är att jag fortfarande har två veckor kvar och många vänner och platser att besöka innan arbetet börjar igen.

Det känns bra.  =D

Gjorde en quiz på Facebook alldeles nu. Quizen skulle tala om vilken egenskap jag är. Svaret blev "Styrka".

Nej, tänkte jag. Jag är inte stark, det blev fel svar. Men så läste jag texten till egenskapen och kände faktiskt igen mig.

Där står att jag går med huvudet högt och att jag råkar ut för läxor i livet som jag tar mig igenom. Det stämmer!

Livet innehåller mycket läxor. Jag vet att jag råkar ut för dem titt som tätt. Ibland kommer läxorna tätt, tätt och jag kan meddela att då är inte livet lätt, lätt.. Vid dessa tillfällen är jag verkligen inte stark.

Min egen analys till att jag råkar ut för läxor är den pilbåge jag äger (metaforiskt).

Jag gillar utmaningar. Jag älskar när det händer omkring mig. Jag älskar att göra galna saker, emellanåt. Ja, jag vill verkligen spänna bågen, jag vill skjuta iväg pilen och se den träffa målet.

Att våga spänna bågen ger tillfället till att nå målet. Att det resulterar i att jag får läxor ger ju erfarenhet till livet och jag växer som människa.

Det är jobbigt ibland men också otroligt tillfredställande och livfullt.

Mitt livs måtto är och kommer därför att vara:

"Bättre att spänna bågen än inte spänna den alls". 

Oj, oj, oj. Vad fantastiskt roligt att läsa den rubriken på ledarsidan i Arbetarbladet i morse. Den kritiska rösten mot Kristdemokratisk politik ljuder som oftast på ledarsidan. Jenny Wennberg är skribenten.

Idag är hon på vår sida. Det handlar om införselkvoten inom EU samt alkoholskatten. Vi Kristdemokrater vill minska införselkvoten samt höja skatten på den drog som kostar samhället multon med skattepengar. Kostnader i form av både fysisk och psykisk lidande.

En undersökning gjordes på Aftonbladet igår. Vi läsare fick kryssa vår önskan om höjd alkoholskatt eller inte. Vid det tillfälle jag röstade hade drygt 40 000 svenskar röstat och 76% ville absolut inte höja den skatten.

Det skrämmer mig att så många svenskar inte förstår alkhololens verkan i samhället. Alkoholen kostar mycket lidande. Det är, som Wennberg också skriver, "misshandel, våldtäkter, sjukfrånvaro på arbetsplatserna, skadegörelse, trafikolyckor och allsköns misär".

http://arbetarbladet.se/ledare/1.1177629

Även om de svenskar som svarat på frågan om höjd alkoholskatt vet vad gränsen går i deras eget drickande. Att alkoholen förhöjer deras livets njutningar och välmående så kan väl det välmåendet få kosta några slantar mer.

Folkhälsan är i fokus när vi talar om dessa frågor. Det finns mycket att göra på det området. Det viktiga är att arbeta för ett samhälle där alternativet till alkohol ger slagkraft till svenskarnas tillvaro. Ett alternativ som ger ett mervärde i förhållande till en stunds alkohol och ett uppvaknande med tomhet och ångest.

Ensam hemma, det är vad jag är den här veckan. Pingo åker motorcykel på Bergsvägen, Trollstigen i Norge med tre andra killkompisar. Hettande sol och fantastisk utsikt, har jag fått besked om. Pojkarna har följt mostrar, mormor och morfar till stugan i Öregrund.

Jag är hemma, ensam sedan söndags förmiddag. Det är så välförtjänt, Pingos resa i Norge, barnens tillvaro med vår härliga familj i Öregrund och min hemmavarande ensamhet.

Jag har funderat på att göra något på kvällarna då jag nu kan bestämma helt själv, med mig själv, vad göra.

Hittills har jag arbetat och sovit.

Sova, sova, sova, säger kroppen då ensamheten faller in.

Jag tog sovmorgon idag och när jag var hemma vid 18-tiden ikväll tänkte jag att sömn inte behövdes då jag gick upp senare i morse. Men det var precis det jag gjorde, sov drygt två timmar. Sååå skönt.

Nu läser jag rapport om samverkan, i min ensamhet, i lugnet, tystnaden..

Jag är inte orolig att inte somna i god tid innan 24-slaget, det kommer jag att göra. Jag tror jag behöver sömnen just nu och den ska få sitt.

Vilken bra avtrappning på sista arbetsveckan. Jag kommer att ha full energi till nästa vecka då hela familjen har semester, tillsammans.

45 minuter ytterligare ska jag vara vaken. Sedan är det godnatt, sedan arbete, sedan...

Semester i Sverige, då vill vi alla ha sol. Svensk sommar är härligt när solen skiner. När solen är i moln är svensk sommar kallt.

Jag jobbar fortfarande, har ytterligare en vecka kvar innan min semester börjar.

Idag, fredag, var en dag då en del av mina arbetskamrater jobbade sista dagen före semester. Vi fikade tillsammans på förmiddagen och därefter pratade vi och umgicks. Tiden rann iväg och den normala 30 minuters fikarasten blev en timme.

Solen gassade och viljan att gå in och arbeta var långt borta..

En av mina kollegor, som ännu inte har semester sa att "det är verkligen inte tänkt att man ska jobba då solen skiner, då ska man ha semester". Jag håller fullständigt med henne.

Vi har oftast inte så många veckor varmt och soligt väder i Sverige och när det är sanning, ja, då vill vi ha semester!

Träffade en professor från Polen på lunchen. Han har nu varit i Sverige i två veckor och förväntade sig kyligare väder här. Just för att få komma ifrån den heta sommar Polen erbjuder jämfört med Sverige, men ack, otur för honom denna gång. Sverige har bjudit på två riktigt heta veckor.

Nåväl. Jag har ytterligare en vecka kvar att arbeta och vad göra åt det? Det finns att göra och jag är så glad att ha så otroligt bra och underbara kollegor och arbetsplats.

Svensk sommar finns där. Jag har några veckor att se fram emot för att se vad Sverige har att erbjuda.

Snart är det min tur. Jag lever här och nu. Oj, vad det är härligt ändå!

Hemkommen från arbetet. Solen har varit närvarande idag. Sommaren är nu här. Jag arbetar fortfarande, tre veckor kvar.

Fortfarande mycket att göra på jobbet, även inom politiken. Det blir för mycket emellanåt. Speciellt då jag ser andra vara lediga och då de allra närmaste omkring mig är lediga, då ökar frustrationen om min egen situation.

Trädgårdsarbete är bra terapi, kan vi läsa i DN idag. "Att påta i trädgården är bra terapi för utbrända".

Jag är inte utbränd utan det är mer att my mind säger att "nu vill jag vara ledig!"

Jag går ut i det fina vädret och Pingo och jag pratar med grannarna och tittar på vår oansade trädgård. Vår granne triggar igång Pingo och mig att börja ansa gräsmattan från ogräs. Vi får låna hennes fina trädgårdsredskap för arbetet.

Då kommer jag ihåg att jag hörde på nyheterna i morse att trädgårdsarbete är bra. Jag har lätt att tänka att den bästa balansen i livet får jag genom att vila, inte göra någonting. Nu står vi här och arbetar i trädgården.

Forsknig visar att det är "psykiskt helande verksamhet" med denna sysselsättning och att studier visar "att det bildas fler nya hjärnceller i naturmiljöer och att stresshormonerna minskar av avslappnande arbete i naturen".

Det låter ju jättebra! Jag ska försöka. Hitta balansen med arbete som ger denna ovannämnda verkan på livet, sinnet, kroppen.

Ja, varför inte tro på det...

 

Nu är det midsommar igen. Iår far vi till stugan i Öregrund.

Det ska regna i södra delen av norrland, det är ju här i Gävle och kanske också i Öregrund.

Det är alltid härligt med vacker väder då solen skiner och det är varmt. Denna gång ska det regna men det gör mig inget alls.

Syster och svåger med sina barn åker också med till stugan. Oj, vad trevligt det ska bli!

Det är sällskapet som är viktigaste när något händer. Väder, mat och vart man befinner sig kommer i andra hand.

Ser fram emot helgen. Tre dagar ledigt denna vecka. Dessa "kortveckor" är veckor där återhämtningen är total =)

Nu är det länge sedan jag bloggade. Tiden rusar iväg emellanåt. Det finns alltid en kontinuitet med arbete och familj och även något fritidsintresse.

Övrigt sker i perioder.

Som att läsa t.ex. Det finns perioder då jag läser och läser, helt plötslig så slutar jag att läsa och boken ligger bara där, jag t.o.m. glömmer bort att jag ens påbörjat den.

Samma sak med bloggandet. Har egentligen massor att skriva om men jag befinner mig även här i "bloggperioder" och dagar kan gå, utan att jag tänkt på att jag har en blogg.

Ända sedan hemkomsten från semesterresan till USA i april, har jag haft en känsla av att snart är det sommar och med den så lugnar allt ner sig med aktiviter och evenemang, arbete som fritid.

Ack vad jag lurar mig. Varje söndag kväll, efter en helg med mycket "bara vara", tittar jag i almanackan för att se vad som väntas och jag ser att varje dag är helt smäckfull!

Jag har ett otroligt stimulerande jobb, så att dagarna är fulltecknade gör mig ingenting. Ändå har jag stört mig på att jag på något sätt fått för mig att sommarsemestern är på ingång.

Jag har känt mig tung i kroppen men lätt i sinnet - hör inte kropp och sinne ihop?

Det är som att det är min fysiska hälsa som vacklar. Kroppen vill vila men min hjärna vill inte. Tur är väl det, annars skulle jag inte fått mycket sagt och gjort i mitt arbete.

När jag ser tillbaka på detta halvår år 2009, så har det hänt otroligt mycket spännande saker. Innehållet i det har varit både svåra och enkla.

Det fina med det är att jag kan se tillbaka och ta tillvara på allt som kommit i min väg. Jag stannar nu upp för att prioritera och balansera livet.

Det är något jag kommer att ägna min semester åt.  Och mycket mer bloggande, så klart! =)

Berg och dalbanan, den mest uppskattade karusellen på ett nöjesfält.

På nöjesfälten finns den i massor av olika miljöer och konstruktioner. Enklare konstruktion för barn, mer vågade för vuxna. Höga, låga, loopar, i mörker, i vatten, upp och ner.

När jag hör berg och dalbana så tänker jag även på andra områden än karusellen på ett nöjesfält.

Det är även frekvenserna i tekniken omkring oss, konjunkturen, vädret, gatorna i San Fransisco och så livet.

Då livet går i berg och dalbana, pendlar även humöret och måendet.

Att stå på berget och blicka ut, känna livskraftens vind susa genom kroppen som ger en livfull sprudlande känsla , då är livet härligt. Inte många funderingar behövs då för att må gott och njuta av livet.

Att vara på väg nerför dalen ner i skuggan och vindens kalla blåst viner. Landa i dalen där känslan av motgång tynger livet. Hur orka få kraft att klättra upp, tillbaka till toppen av berget?

Tankarna börjar få fart, sökande efter lösningar påbörjas. Vad göra? Finns hjälp att få? Vem? Vilka? Klarar jag detta själv?

Vad behöver jag för verktyg för att påbörja klättringen uppåt?

Jag behöver se möjligheterna. Ja, det är verktygen för vägen upp.

Vilka möjligheter finns där jag befinner mig nu?

Möjligheterna får jag från kloka människor, böcker, egna erfarenheter i livet.

Att samla på mig möjligheter livet igenom ger mig hjälp att inte dyka så långt ner i dalen i livets upp och nergångar.

Det finns alltid en väg upp till bergets topp och vägen dit ger mer kunskap och erfarenheter som gör livet mer värdefullt!

Att åka berg och dalbana på ett nöjesfält är pirrigt, nervöst, roligt, spännande, skräckinjagande, ibland illamående.

Det finns dock en början och ett slut och resan däremellan bjuder på olika upplevelser. Vid slutet har åkturen ändå gett en samlad upplevelse, en upplevelse som är fantastisk!

Vad är själ för något? Kan det vara ett sjätte sinne?

Jag använde det vid en presentation jag gjorde för några i ledningen på högskolan. Fick frågande kommentarer på att jag kallade "själ" för ett sinne.

Har tagit upp detta med en vän som tycker visst att själ kan vara ett sjätte sinne.

Läser i Wikepedia som beskriver "själ" som: En sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande

Våra 5 sinnen påverkar oss människor. Vi reagerar, minns och mår genom lukt, hörsel, smak, känsel och syn. Vi reagerar, minns och mår också via vår själ.

Har precis lämnat Las Vegas. Jag kallar den "staden utan själ".

En stad som dyker upp efter några timmars resa genom Nevadaöknen. En stad uppbyggt av pengar som kommer från människor som älskar att spela med pengar.

Människor som längtar efter storvinst och ekonomiskt oberoende. Människor som tror på att lyckan kan komma med storvinsten, nästa drag, annars blir det näst, nästa.

Fascinerande är staden. Vilka spektakulära byggnader det finns där.

Luxor, pyramiden med ett starkt ljussken som lyser upp himlavalvet. New York, som visar Manhattan och Frihetsgudinnan. Excalibur, ett gigantiskt slott.

Stratosphere, högt upp i skyn finns restaurang, casino och, tro't eller ej, ett litet nöjesfält! Helt sjukt högt upp åker en vagn ut på en hävstång över huskroppen ut i intet. Att våga åka den "karusellen" ger meritvärde till CV't, kan jag lova!

 

 

Allt detta kan upplevas under ett par timmars besök i staden.

Kort efter första "imponerande" intrycket blir allt i staden mycket fattigt, plastigt, opersonligt, ..., jag försöker beskriva något som inte lyckas ge ett mervärde till någon av de fem+ett sinnen vi har.

Vi lämnar staden, övermätt på rasslet av pengarna och ljudet från banditerna, ljusfenomen och ståtliga byggnader.

Tacksamma för att inte själva fastnat i det staden finansieras av.

Nu bär det iväg till San Francisco. Genom ett landskap som varierar sig allteftersom timmarna passerar.

Ser fram emot ett par dagar där alla fem sinnen och själen får sitt. Golden Gate, Alcatraz, Trolly, Lombard Street, Castro, Ashbury Heights och mycket mer..

Det frågade jag mig under resan över till USA. Redan vid start från Stockholm basunerade kapten ut att vädret var ostadigt och att planet kommer att flygas några meter lägre än vanligt.

Det var säkerhetsbälte på hela vägen över till Atlanta som var färdens mellanlandningstad, efter 10 timmar i luften.

Det skumpade och skuffades under resan och jag tänkte på hur vanligt detta måste vara då 1000-tals flyg färdas liknande sträckor, ständigt.

Jag tänkte på vänner som jag känner, som ofta flyger och aldrig varit med om någon olycka.

Jag tänker att det finns inget plan, jag hört talas om i nutid, som störtat över Atlanten.

Lugn nu, sa jag till mig själv och sneglade på Pingo. Han satt lugnt och stilla, läsande en bikermagasin som han köpte på Arlanda.

Återigen kommer kaptenens röst i högtalare och påminner om säkerhetsbältet.

Plötsligt händer det :(

Planet skumpar så pass att folk skriker och dörrar till bagageförvaring ovanför sitsarna öppnar sig.

En isande känlsa rör sig i kroppen. En välkänd reaktion som brukar dyka upp strax efter jag tappat kontrollen över något.

Tar tag i Pingo och frågar om han är rädd. Rädd? säger han och tittar på mig frågande.

Victor reagerar inte alls. Han sitter i sin egen lilla värld och donar med Felix iphone. Felix sover som en stock.

Just i denna stund önskade jag att jag var i Felix situation, sovande utan någon aning om vad som händer.

Alla dessa tankar hjälper mig att inte bli dörädd. Ja, och varför skulle jag behöva bli det? Rädd, menar jag.

Som väntat så slutade färden till slut, naturligtvis som alltid, med en landning på moderjord. Jag har återigen fått erfarit, att skumpande över Atlanten inte är mycket att oroa sig över.

Idag vaknade jag med en termos i bröstet. Nåväl, inte en riktig termos utan en virituell termos. Den är placerad från bröstbenet och upp till halsen. Ger ett litet tryck inåt bröstet och ett visst illamående.

Jag hade ett "måste"-göra idag som inte kändes så kul. Jag skulle leta på kollegor för att nå studenter för att informera om en tävling som HiG arrangerar tillsammans med Ljusdals kommun.

Det handlar om att få studenter att åka upp till Ljusdal och idéutveckla en frågeställning som ett företag levererat, non-stop i 24 timmar.

Min oro låg i att hur studenterna skulle ta till sig denna tävling. Skulle den kännas intressant att medverka i? Det är ett stort projekt och den viktigaste medspelaren är studenten.

Så snart jag träffade de första studenterna kände jag att termosen släppte. Vilka underbara studenter. Positiva och alerta. Sedan gick det av bara farten. Hur smidigt som helst.

Lärare som jag behövde få tag på för att nå studenter gick i min väg hela dagen och jag fick lansera tävlingen för ca 60 studenter.

Ikväll då jag öppnar mailboxen har redan två studenter anmält sig.

Ja, jag säger då det. Livet är ju härligt. Och inte nog med att min vardag på jobbet är så trevligt så är jag och familjen snart på väg "over there", inte fy skam, det inte..

Termos-begreppet myntade min käre svåger då han och syrran bodde i Lidköping. Oj, vad vi älskade då han pratade om sin "termos".

Det var nämligen så att när syrran och svågern berättade att de skulle flytta till Lidköping, det är nu ca 10 år sedan, så kändes det ganska så tråkigt för oss som fortfarande bodde kvar i Gävle.

Vår svåger är nämligen en mycket speciellt god vän till oss. Innan han och syrran blev ett par, umgicks vi otroligt mycket och han var som en familjemedlem. Han har betytt mycket under våra pojkars uppväxt.

Flytten till Lidköping resulterade därför att två "familjemedlemmar" försvann från stan.

Livet i Lidköping gav syrran och svågern mycket glädje och goda vänner. Det var dock en hel del för svågern att stå  i och han hade mycket ansvar i sitt jobb.

Det gjorde att varje gång han kom hem till Gävle så berättade han att det bästa med att resa till Gävle var att "termosen" släppte. Därav vår lycka då termos kom på tal. Då visste vi att snart kommer de att flytta hem till Gävle igen.

Mycket riktigt. Efter 3 år i Lidköping bar det hemmåt. Familjen var åter samlad och termosen, ja, den lämnade han kvar.

Det går sakta men säkert framåt, integrering med nutidens absoluta verktyg, datorn. Min man har nu vågat sig ut i cybervärlden via "Ansiktsbok".

Han är rädd att få för mycket vänner, jag han säger att inom en vecka har han 300 partners - tror han ja =) . Det betyder att han måste lära sig verktyget snabbt och det är inte enkelt i hans värld.

Låtsasvänner, det är vad han kallar konversation via nätet.

Min man håller hårt i på "face to face" kommunikation. Kroppsspråk och närhet är en viktig krydda i tillvaron.

Att vara motståndare till datorer och användandet av den är ju en sorts protest till att vi möts mindre i verkliga världen och mer över en skärm och hörlurar.

Och vem säger inte nej till social samvaro och närhet i verkliga livet. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Lite kul är det i iakttagande av sonen som är 15 år. Han sitter många timmar framför sin dataskärm och har olika kontakt med sina kompisar.

En eftermiddag kom han till mig och bad om pengar, han skulle umgås med en kompis och de skulle köpa godis. Sonen kommer tillbaka från affären efter en halv timme, godis i handen men ingen kompis.

Var är din kompis då? frågar jag. Fick veta att han gick ju hem till sig!

De skulle nu äta sitt godis och umgås via ett dataspel.

Ja, detta är ungdomens vardag. Något som jag och många med mig, förutsett i början av datorns frammarsch och som då kändes skrämmande. Nu är tiden här och när vi nu är mitt i detta, så är det inte lika skrämmande.

Det är tur att sonen har fler intressen än dataspel och chatt via nätet. Intessen där den "riktiga" sociala kompetensen övas.

Ansiktsboken - vägen in i cybervärlden för de datorovana.

Vad är det som ändå lockar? Korta konversationer, snabba uppdateringar om våra vänners tillvaro. Måånga vänner att hålla koll på och ge (och få) små korta hälsningar som ger värme i själen, är några fördelar med verktyget.

Datorns frammarsch har många många fördelar, det gäller att använda dessa och dela livet både innanför och utanför denna värld.